Idag har inget speciellt hänt. Jag har jobbat, mannen har jobbat och tjejerna varit på dagis.
En helt vanlig tisdag i vår lilla familj.
Solen har också lyst från en blå himmel och det har varit en mycket härlig höstdag i Stockholm.
Det är så roligt att läsa andra bloggar där föräldrar skriver om sina barn med DS. Man får tipps och råd, man får tillbaka blickar från ens egen små barns tid med tjejerna och ibland blir man till och med lite avundsjuk över att andras barn kan mer än sitt eget barn med DS.
Men alltid blir jag så lycklig över den enorma kärlek som finns till barnet som har fötts med det lilla extra.
Jag brukar tänka på hur det var för några årtionden sedan när det var vanligt att man lämnade bort sitt barn som födds med DS till intuition (stavningen kan vara fel) och de som inte gjorde de ansåg som konstiga. Hur mådde dessa stackars föräldrar när de blev övertalade att lämna bort sitt barn?
Har dessa föräldrar någonsin kommit över detta?
4 kommentarer:
Vad skönt det är när allt återgår till det normala igen. Jag tycker också att det är kul att läsa andras bloggar där det finns barn med DS, både stora och små. Ibland hjälper det upp tillvaron när det är kämpigt faktiskt. Min första tanke när vi fick L var ju, jag lämnar bort henne. Men det skulle jag ju aldrig ha kunnat gjort, det vet jag. Jag hörde skådespelaren Erland Josefsson i en intervju och han och hans fru lämnade bort sitt barn med DS har jag för mig.
Ulla:
Viste att Erland Josefsson hade ett barn med DS men att de lämnat bort barnet viste jag inte.
Jag läste för ett tag sedan detta i Föräldrakraft och blev väldigt berörd:
ERIK LALLERSTEDT ÅNGRADE SIG I SISTA STUND. Vid besöket på den institution där han hade tänkt lämna sin dotter Saga, som fötts med Downs syndrom, började han gråta. ”Jag tog Saga i famnen och sa att vi får göra plats för alla. Det har jag aldrig ångrat”, berättar stjärnkocken i en lång, öppenhjärtig intervju i detta nummer av Föräldrakraft
(nummer 2 av Föräldrakraft är det)
Jag håller med om att det är inspirerande med bloggarna. För mig var skrivande från början ett sätt att hantera alla känslor som strömmade genom kroppen och höll mig vaken om nätterna.
För mig är kärleken till barnen och det fantastiska att läsa om utveckling och framsteg en härlig livlina. Och att det är ok att det tar sina egna vägar!
Jag håller mig däremot så långt borta det går från olika forum, det är alldeles för mycket negativ energi (de få gånger jag kikat in)...
Och jag tror att många bär på en stor sorg över att de av olika anledningar lämnat bort sina barn. Man ska också komma ihåg att det fanns en helt annan syn på auktoriteter förr, det var nog väldigt svårt att mentalt sätta emot en "rekommendation" att lämna sitt barn. Men komma över det, det gör man nog aldrig.
Här kan du läsa om Erland, otroligt sorgligt måste jag säga. Och det måste vara en stor sorg. http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article552343.ab
Erik L läste jag också om i föräldrakraft.
Skicka en kommentar