På tunnelbanan hem idag klev det på en kille med DS ca 20 år skulle jag tippa.
Han hade ryggsäck, öronsnäckor i öronen och plastpåse i handen.
Jag reste mig och gick efter honom i tunnelbanan för han gick förbi mig och jag måste bara kolla in honom (diskret jag lovar att de var de för tunnelbanan var full med folk så ingen såg att jag gjorde som jag gjorde).
Killen står upp lutad mot en stolpe och plockar upp en tjock bok (Åsa Larson Svart stig) och han var på slutet i boken och började läsa.
Jag blev så glad.
Men varför blev jag glad?
Varför ska inte en kille eller tjej med DS kunna åka tunnelbana själv och läsa bok?
Men hur som helst jag började nästa gråta av lycka och jag stod och log och tittade på honom och fick lov att ta på solglasögonen så ingen såg att jag hade tårar i ögona av lycka.
2 kommentarer:
Kan riktigt se dig smygandes efter, ha ha. Ja, varför blir man så glad, bra fråga. Förmodligen så tänker man på att de lever så vanligt och att våra barn förhoppningsvis också gör det samma en dag. Killen verkade ha bra smak för böcker iaf, Svart stig läste jag nyss också.
Underbart!
Visst blir man glad av små saker som bevisar att det kommer att gå toppen bra för våra barn.
Trist med tidningen, Elsas mormor hade köpt den på Lidingö idag så den finns i vissa affärer i Sthlm i alla fall. Kram Anna
Skicka en kommentar