25 april 2008

Bakåt tankar

Jag blev aldrig lessen när det meddelades för mig och mannen att Linnéa hade DS.
Jag började i stället tänka framåt och på skola.

Jag kommer såväl ihåg när vi efter beskedet gick tillbaka till tjejerna och jag gick direkt till Linnéa och kollade henne för att titta efter kännetecken för DS som man hade läst om.
Det var då jag märkte hennes sneda ögon och pytte händer.
Tänk att detta hade jag inte tänkt på tidigare, men det var de enda som visade DS.

En barnsköterska stod bredvid mig (hon som sedan blev min och tjejerna älsklings barnsköterska och stora stöd på NEO) och jag tittade på henne och så sa jag så högt:
Du vet att hon har Downs syndrom?
L (barnsköterska) tittade tillbaka som om hon ville se hur jag mådde och så sa hon:
Jag vet de och hon är en alldeles underbar lite tjej och fortsatte att fråga om vi hade bestämt namn ännu på tjejen.

Det var så naturligt att säga ordet Downs syndrom redan första gången och efter de så berättade jag för ALLA att Linnéa hade Downs syndrom.

2 kommentarer:

Ulla sa...

Jag blev ju jätteledsen och allt var nattsvart när vi fick Linnea. Men jag tänkte också 15-20 år framåt, men sansade mig till slut.

Tänk vilken tur att det finns så bra och klok personal. För det gäller ju att se barnet.

Nikki sa...

De flesta av oss har nog känt så...

Jag minns hur jag grät för att Emma aldrig skulle bli Sveriges Lucia. Emma var då 2 månader gammal. Två år senare grät jag igen för att jag var så stolt över min alldeles egna lilla Lucia som gick först i tåget på dagis! Hade önskat att vi också hade haft en så klok kvinna på BB som ni hade. Tyvärr försvann all personal från oss när misstanken om DS kom upp. Men vi fick senare en underbar kurator som fanns där för oss när vi behövde henne. Tyvärr togs hon ifrån oss då de gjorde diagnosteam på hab!

Kram

Nikki