31 januari 2009

London och Såssleven

I veckan har jag och en jobbarkompis beställt resa till London.
Vi kommer åka fredag morgon den 27/3 och kommer sedan hem söndag natt.
Som vanligt krockar allt med varandra för mannen ska på golfresa lördagen innan och kommer hem på natten till fredagen.
När jag var i Madrid så var det lika mannen då på tjänsteresa och kom hem dagen innan jag skulle åka.

Idag blev det fläskkotletter, ris och sås till middag.
Linnéa öste sås själv och det blir sås både här och där och när den är varm är det lite nervöst att vara mamma.
När vi var på slutet av middagen vill Linnéa ha mer sås och hon började ösa och häller upp på talriken och tar en slev till och tittar på mig och på mannen och sedan stoppar hon sleven i munnen med ett leende och tar sedan ut sleven och säger GOTT.
Mannen och jag blir så fnittriga för hon gör det med den där busleendet som man bara kan skratta år.
Men självklart sa vi till Linnéa att man inte får göra så men tyvärr så märkte hon att vi var otroligt fnittriga också, Agnes hon gapade och sa:
Så där får man inte göra mamma eller hur mamma inte får man göra så pappa?

3 kommentarer:

* sa...

Hej på er!

Jag har länge följt era tjejer nu då jag själv har en tjej med DS född 2003. Där vi bor finns det dessutom inga tjejer med DS i samma ålder så det känns extra viktigt att få ta del av andra jämnårigas tillvaro. Om ni vill får ni gärna kika på vårat första försök till en Blogg. Vi är nybörjare men känner att en Blogg kan vara kul för mor- och farföräldrar. Välkommen att hälsa på oss: http://dagarmedflisan.blogspot.com/

Ulla sa...

Men vad roligt att åka till London. Det är så typiskt att det ska krocka med något, men jag antar att ni har kunnat lösa det eftersom du har bokat resa. Hi hi Linnéa är allt en liten bustjej hon också. Det är ju så svårt att hålla sig för skratt, även fast dom gör fel.

Carina - den gråa pippin sa...

Jag känner igen det där med att det är svårt att hålla sig för skratt när den lille med det lilla extra gör något tokigt. Som här idag när Felix var på sitt tjuriga humör - ja jag vet, han är inte alltid glad...trots att har ds - han slängde saker omkring sig. När han blev tillsagd att inte slänga vaniljbullen på bordet och fick gå ifrån bordet, så går han med bestämda steg mot lampknappen - tittar på oss med tårar i ögonen och tänder, släcker, tänder, släcker. Det är svårt att hålla sig för skratt när han visar sig så där trotsig.