Såg på programmet igår om Martina.
Roligt och också lite sorgligt.
Fast jag saknar program om barn/personer med DS som har det lite svårare.
Det är ofta de personer med DS som har det lite lättare för sig som man får se på TV.
Mitt barn som inte kan prata så bra och som bedöms som måttligtutvecklingsstörd verkar inte vara något som ska visas på TV.
Självklart var det ett mycket bra program och Martina hade många svårigheter som hon brottades med plus mycket bra saker i sitt liv.
Hon hade ett jobb att gå till som betydde mycket för henne och det måste var otroligt viktigt för henne och också för hennes släktingar.
Men ensamheten tycker jag var sorgligast att se och höra om.
Men den person som jag tycker detta program skulle handla mer om är Martinas mamma Berit som har lagt ner ett otroligt arbete på sin dotter och gjort så mycket för Martina.
Allt de jobba som hon har lagt ner kommer jag aldrig i min vildaste fantasi komma upp till.
Men idag finns det mer hjälp att få som tur är men det är fortfarande en kamp för att få som man vill ibland men det är långt, långt ifrån vad Martinas mamma har varit med om.
1 kommentar:
Jag håller med dig, roligt och sorgligt och ensamheten var sämst att höra om. Att få se ett program där någon inte har lika lätt för sig vore också bra att få se, men det är väl inte aktuellt kan jag tro. Skola och dagis har vi inte behövt kämpa så mycket om. Men det är mycket jobb med olika beteenden och annat. Sen har nog inte jag riktigt tänkt i dom banorna att det kan bli mycket jobb även när L flyttar hemifrån. Är kanske som en struts när det kommer till det. Fast det orkar jag inte riktigt fundera på än.
Skicka en kommentar