Har just läst lite på FL där jag inte skriver längre och då om programmet om Martina.
Jag måste nog säga att självklart ska jag se till att Linnéa får all den utbildning hon kan få och att hon ska utvecklas så mycket som det bara går men det som gör mig lessen var att jag tyckte att Martina var ensam.
Sedan om det är så vet jag inte men det var de intrycket jag fick när jag såg programmet tyvärr. Nu kan ju alla människor både med och utan handikapp vara ensamma men jag ska i alla fall försöka se till att Linnéa får kompisar.
Hur de ska gå till vet jag inte nu men det är i alla fall något som jag ska jobba på.
5 kommentarer:
Såg också programmet och blev både glad, uppfylld och lite sorgsen. Sen får jag påminna mig igen att Martina är Martina och Lilla L är Lilla L. Visst, samma diagnos men olika individer, olika familjer, olika förutsättnigar. Det kan kanske vara så att risken för ensamhet är större hos en person med ds men ändå inte. Jag tror det ser väldigt olika ut. Åter igen, det går inte att ta ut någonting i förskott.
/Helena
Lilla L:
Jo så är det men ibland så tänker man "för långt".
Jag tyckte oxå hon verkade lite ensam... Hon verkade väldigt smart och kunde mycket! //Ylva
Ja, Martina verkade lite ensam men samtidigt undrar jag som har Emma(som ju inte heller är det minsta handikappANPASSAD) hur det hade varit för Martina om hon gått i särskolan. Hade hon haft fler vänner då? Jag tror inte det faktiskt! För att man ska ha vänner så hjälper det inte att klumpa ihopa människor med samma diagnos.
Nikki:
Tänkte inte på särskola eller något sådan.
Jag bara tyckte hon var ensam.
Skicka en kommentar